Natten var väldigt orolig. Antagligen har jag feber eftersom jag turvis frös och svettades och är väldigt trött, yr och svag. Jag gick och sade hejdå till Céline och flickorna. Morgonen försökte jag lite studera men orkade inte koncentrera mig så gjorde istället bara lugna, mindre hjärnaktivitetskrävande, aktiviteter och försökte vila och äta ordentligt.
Redan på vägen hem från skolan yrade Clé bara, verkade irriterad och hade en massa onödiga ljud för sig. När vi kom hem sade jag till Alice och Clé när de kommit in att den sista stänger dörren. De började bråka om vem som kom in sist och jag sade att de skulle ta sten, sax, påse för att lösa bråket eftersom jag inte såg vem som kom in sist. Clé förlorade och vägrade ännu stänga dörren och när jag kommenderade henne började hon bara ropa uppkäftigheter åt mig med full hals. Sedan fortsatte hon ännu med Alice och ropade alla möjliga onödoga saker när jag lagade mat och jag var helt enkelt så trött och svag att jag bara började gråta. Clé frågade sedan ännu: Pourquoi tu pleures? (Varför gråter du?), parce que je suis malade et tu cries, fais n'importe quoi et m'obéis pas du tout (för att jag är sjuk och du skriker, gör vad du vill och lyder mig inte alls). Sedan tog jag en strikt diskussion med Clé. Jag förklarade om hur hennes jobbiga egoistiska beteende påverkar omgivningen, mina känslor och vad som händer i framtiden med ett så ignorerande beteende. Hon verkade skämmas väldigt mycket och var faktiskt ledsen. Båda begärde sedan förlåt och vi kramades. Jag gick sedan och kockade färdigt.
Vid matbordet, när flickorna berättade någo dumheter, konstaterade jag vid ett skede något i stilen: "Huhhu, ni e nog roliga ni", varefter jag frågade: "Är jag också ens då och då rolig?" Clé svarade jo och sedan fick jag genast en galen hostattack, skrattade på samma gång och såg säkert väldigt dum ut och flickorna gapskrattade båda två. Till efterrätt åt vi pepparkakor och jag åt ännu resten av all chokladkaka. Clé och Alice ville igen fara tidigare tillbaka till skolan för att vara först i klassen och leka ute. Jag stoppade lite för att inte vara där för tidigt och måsta vänta för länge ute. Vi var där 10 minuter tidigare, vilket var riktigt tillräckligt.
På eftermiddagen, förrän jag skulle gå med Alice till talterapeuten, skypade jag med mamma och Fabi. När man är sjuk skulle man allra helst bara vilja vara hemma och inte för långt borta. Idag har jag haft hemlängtan.
När jag hämtade Alice gick vi hem via, eftersom hon var törstig, förrän vi gick till ortofonisten, Madame Lechiphre. Hemma tog vi med oss lite pepparkakor.
Efter goûtern med flickorna och Martin, spelade Martin clash of clans och gick och förbereda sig för sina fotbollsträningar. Åt flickorna lovade jag att om de är snälla, kan vi tillsammans se en episod på något barnprogram och så blev det. Vi tittade på Les Schtroumpfs (Smurfarna) på min padda i mitt rum. Vi tog med oss lite chips och hade det riktigt mysigt. Båda flickorna lutade sig mot mig. Efter att vi tittat färdigt sade Clé till Alice att inte ska säga ett ord om dehär och att hon inte ska nämna något om detta ikväll i dagens kiffer (dagens tre höjdpunkter), eftersom barnen för stunden bara får se begränsade mängder på tv. Jag sade nog vid bordet på kvällen att vi såg en episod Les Schtroumpfs och det var inget problem.
Sedan var det dags för badet. Efter badet vägrade Alice komma ut, även om de hade redan varit längre än vanligt. Jag höll på i evigheter och sade att hon ska sätta på sin pyjamas och städa undan sitt, men hon bara ignorerade. Sedan ville jag prata med henne så att hon ser mig i ögonen så jag vet att hon lyssnar. Hon bara grät och skrek och kom hela tiden med dumma förklaringar att om jag gör det så gör du det andra... Till slut sade jag att det finns två möjligheter, antingen gör du nu som jag säger, eller så går du till ditt rum och klär på dig ensam och så blev det sen tyvärr. Jag sade att hon skulle stanna där tills hon har klätt på sig och lugnat ner sig och kan sedan ropa på mig. Hon ropade flera gånger i onödan med onödiga förklaringar och frågor och bara grät hysteriskt. Upprpade gånger sade hon: je t'aime plus (jag tycker inte om dig längre) och t'es pas drôle (du är inte rolig). Jag förklarade lugnt att hon ska klä på sig sin pyjamas, lugna ner sig och sedan kalla på mig och att jag inte tänker komma och lyssna på onödigheter längre. En stund satt jag nere med Clé och läste, tills Alice ropade på mig och jag gick upp. Hon hade gömt sig under sitt täcke och hoppade fram därifrån, kom och kramade mig och sade je t'aime. Voi huhhu hur barn plötsligt kan ändra sig, men det hör väl till. Jag sade till henne: Moi, je t'aime aussi mais je n'aime pas toujours des choses que tu fais (jag tycker om dig med, men inte alltid sakerna du gör). Så hade den krisen också lugnat ner sig. Man måste vara så otroligt strikt ibland, hålla fast vid sina principer och inte låta barnen trampa omkring på en oberoende av hur trött man själv är. Jag kände mig åtminstone som en vinnare i både krisen med Clé på dagen och nu med Alice.
Anthony ringde och begärde mig börja skala potatis och förbereda för kvällsmaten. Flickorna läste lungt böcker. De satt i köket och Clé läste högt så att jag också kunde höra historierna. Resten av familjen kom hem halv åtta och alla hjälptes åt med maten, som ikväll var potatismos och köttfärsbiffar. Just före maten tappade Clé en tand, som hon har försökt få loss hela kvällen. Imorgon på morgonen borde hon ha fått besök le souris (musen ~ tandfée).
Efter att jag sagt godnatt åt barnen satt jag ännu vaken ett bra tag på mitt rum. Jag skypade med Emi, läste lite Demi och dopade mig lite för att sova bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar